Den Enarmade Banditen

30 oktober, 2013 sunkanComments are off for this post.

Att kanske ha tappat det lite

Jag väljer ut foto till en ny tavelvägg, klickar hem nya mattor, letar citat (och fina typsnitt till citaten) och planerar för mini-makeover hemma. Ja, ni vet, det brukar bli så när jag ligger sängliggande så här länge.

Till min mammas stora skräck, för de flesta ideér jag får är såkallade DIY´s och oftast är de svåra att göra med en hand (Och ännu svårare när man ligger i en soffa och knaprar piller för en rygg som ska läka) och det blir hon som får genomföra dem.

Den här gången har det gått lite över styr, det kan till och med jag erkänna. Det byggs ett skåp, som både mamma och hennes sambo får snickra på medan jag ligger i soffan och väljer färg på nätet.

Och klippa och klistra i Photoshop kan jag göra, som tur är. Så det blir kollage till bloggen och citat till tavelväggen.

Också letar jag julpyssel på nätet och lyssnar på julmusik.

Så nu vet ni. Och jag ser det själv nu när det är i print, det kan verka som att jag tappat det lite, jag vet.

Men det är inte så farligt. Jag är bara uttråkad.

28 oktober, 2013 sunkanComments are off for this post.

Höstsnyggt och kollage-bomb att vänta

Shopping, Smärtan

Klänning härifrån. Luddig halsduk härifrån. Halsband härifrån. Stövletter härifrån.

Jag har blivit tillräckligt pigg för att orka ligga i sängen med iPaden och surfa runt efter vackra saker. Snart snart är jag nog pigg nog för att ta fram kortet och köra webshopping deluxe med. Skämma bort mig själv riktigt och glömma att livet är ganska så mörkt just nu, det är planen.

Men tills dess så nöjer jag mig med att titta runt och inspireras.

Också har jag ju dille på att göra kollage när jag är krasslig. Det vet ni som hängt med ett tag, i våras hade jag en period när var och vartannat inlägg innehåll kollage med snygga kläder eftersom det var allt jag orkade fördriva tiden med då.

Hur som helst, först ut i vad som riskerar att bli en ny kollage-bomb är detta ovan.

Såhär vill jag gå klädd när jag är på benen igen. + ett par tjocka strumpbyxor.

Jag menar, HUR snyggt?

Klänningen har jag dräglat över mer eller mindre hela hösten, den är en sån som passar precis lika bra till vardags som till fest.

Halsduken ligger på min hatthylla efter att jag skickat mamma till Ordonnance för att köpa den förra veckan (nu finns den även på redbea.se) och den är mjuk så det är löjligt. Alltså jag menar verkligen löjligt.

Halsbandet är bara så fint med sitt budskap when nothing goes right go left, känns så träffande just nu.

Och slutligen stövletterna som fortfarande får mitt hjärta att slå dubbla slag när jag ser dem på skohyllan i hallen. Ren och skär kärlek kallas det.

27 oktober, 2013 sunkanComments are off for this post.

Att berätta hur det gick. Och att aldrig mer vilja prata om det.

Smärtan

(Bild Emma)

Hur operationen gick?

Jag vill helst sticka huvudet i sanden och aldrig mer prata om det. Så känns det nu.

De hittade inte rätt med elektroden, den nervgrenen låg helt enkelt inte tillgänglig i ryggmärgen konstaterades det efter att jag legat vaken i 1 1/2 timme på operationsbordet och sagt Nej nu burrar det i höger fot, vänster knä osv ivrigt påhejad och peppad av ett stort team som gjorde allt de kunde för att jag skulle ha det så bra så möjligt när de stor där med grillspett i ryggen på mig.

Och när Dr P sa att han skulle bli tvungen att plocka ut den så svor jag. Jag är glad att jag låg med huvudet neråt så jag slapp möta någons blick, det vara inga fina ord som kom ur min mun, det vill jag lova. Också grät jag, av ilska mest och för att det gjorde så himla ont förstås.

Tjöt tydligen så mycket att dr D föreslog att jag skulle snyta mig innan de sövde ner mig igen för att plocka ut allt och sy ihop,

Nej, jag ska inte snyta mig, låt mig bara få sova.

Och sova fick jag, för av erfarenhet så visste både dr P, dr D och jag att det där med smärtlindring är klurigt på en sån som jag.

Så i nästan ett dygn sov jag på uppvaket, med några korta uppehåll för att kräkas, och i ärlighetens namn så sov jag mig nog nästan igenom det med.

Sedan fick jag komma upp på avdelningen och ladda upp för att åka hem.

Hem har jag dock inte kommit än, som ni säkert förstått. Jag har flyttat in hemma hos mamma och blivit omhändertagen på bästa tänkbara vis.

Så sammanfattningsvis; Ryggmärgsstimuleringen är utplockad och när min rygg läkt klart (känns just nu som om någon står och skär i mig 24/7, men tack och lov så finns det smärtstillande som tar udden av det värsta) så är jag tillbaks på ruta 1 igen.

Nu snurrar det rejält i skallen på mig av ansträngningen att knåpa ihop det här inlägget, så det är nog bäst jag lägger ifrån mig datorn och vilar ögonen ett tag.

Men nu vet ni iallafall och om jag får välja så behöver vi aldrig mer prata ryggmärgsstimulering här inne. I alla fall inte på ett bra tag.

26 oktober, 2013 sunkanComments are off for this post.

Bilder i brist på text

Outfits

Jag bjuder på lite bilder i brist på orken att skapa någon form av text. Bilderna är ett par veckor gamla och får mig att längta ut. Idag skiner dessutom solen ute och det är sådär perfekt höstväder.

Mysigaste koftan som är ett riktigt fynd (härifrån), skönaste och varmaste sjalen i ull/silkes blandning som hann bli en riktig favorit innan jag bytte kläderna mot pyjamas(härifrån), sköna chinos från förra hösten, de där skorna från Åhlens som jag tipsade om för ett tag sedan och vantarna har jag köpt på en höstmarknad för några år sedan.

Hoppas att ni får en fin helg,

24 oktober, 2013 sunkanComments are off for this post.

Tack

Livet, Smärtan

(Bild: Emma)

Allra finaste Ni!

Vilket stöd ni har varit.
Jag har sällan skådat så mycket värme och kärlek som jag gjort i mina olika kommentarsfält de senaste veckorna.Ni är bara världens bästa och jag vill att ni ska veta att den nått fram, värmen och kärleken, den räckte hela vägen in i operationssalen, över på uppvaket, avdelningen och sedan hem till sängen hos mamma där jag nu befinner mig.
Faktum är att den fanns tillräckligt mycket kärlek för att jag skulle kunna drömma om doftljus under den korta narkosen jag fick innan jag skulle vara vaken på operationsbordet, det säger en hel del.

Imorgon tänkte jag berätta hur det egentligen gick, med grillspetten och allt det där. Men det tar lite tid att skriva när kroppen är full av smärtstillande och det känns som om man suttit i en sån där kaffekopp på tivoli som någon snurrat igång allt för kraftigt, därför vill jag inte lova något. Men vi ses snart igen, så mycket kan jag lova.

Idag ville jag mest säga tack.

Så;

Tack för att Ni är Ni.

Massa kärlek,